En ovän..
En ovän
Det finns en person på denna jord som jag verkligen inte tycker om. Hennes namn är Miriam. Jag har egentligen aldrig pratat med henne, bara mött henne på avstånd och hört flyktigt då andra människor pratat om henne, jag snappar upp vartenda ord som sägs om denna vidriga tjej. Jag är som lite besatt av att ta reda på vem hon är och om någon säger något illa om henne så njuter jag till fullo, jag drar in vartenda ord och suger på dem som en karamell. Jag försöker måla upp en hemsk bild av henne, försöker se dåliga sidor hos henne och skulle helst se att hon va lite fulare och lite tjockare än mig. Omedvetet följer jag efter henne som en detektiv, vet vilka hon umgås med, vad hon köpte på ICA den där lördagen då jag stod bara ett par meter bakom henne i kön. Jag vet att hon tränar på gymmet där jag brukar simma varje torsdag kväll, och jag har tom kollat upp hennes adress och telefonnummer i katalogen, inte för att jag tänkt ringa henne eller skicka ett fint kort till henne, bara för att lära känna henne bättre. Ett omedvetet behov av att veta allt om denna spinkiga brud har växt mer och mer för varje dag. Ute på krogen den där gången upptäckte jag mig själv med att stå och studera henne hela kvällen. Dansade hon inte lite i otakt? Och hur hon stötte på alla killar sen då, lite väl billigt tycker jag. Full var hon med, drack tre stycken tequila i rad, mycket pinsamt. Och den där kjolen hon hade på sig, den i ljust jeanstyg med en vit spetsrand längst ner, var inte den lite väl kort? Jag tycker hennes hår ser lite slitet ut till skillnad från mitt, och det där med att blondiner är korkade måste bara stämma.
En gång satt hon och åt frukost vid samma bord som jag, hon duschade i samma dusch, sov i samma säng där jag nu ligger. Jag får en plötslig lust av att kliniskt städa hela lägenheten, vädra ur den, öppna alla fönster och släppa ut minsta kvalster som påminner om henne. Jag skulle vilja ta fram de kort jag hittade i en låda och klippa sönder dom till mikroskopiska partiklar och bränna dom ute i grillen på gården. Speciellt det där kortet där hon ligger på en strand på Kreta och ser så himla glad och lycklig ut i sin röda bikini med en vit blomma på och håret blött från havet och en glass som rinner ner längs hennes händer. Det kortet stör mig mest av allt, där jag ser henne lycklig och där jag vet vem som gjorde henne lycklig. Jag tar ofta fram kortet och plågar mig själv och undrar om han som tog kortet var lika glad, om han saknar henne och tänker på henne. Denna överdrivna, blåsta, högljudda tjej från Snickargatan 22 fyra trappor upp var en gång tillsammans med min pojkvän. Jag känner henne inte har aldrig pratat med henne, jag vet bara att jag hatar henne.
